Ingens perspektiv.

Sasha satt uppe på sitt rum, ljuset från hennes fönster lyste starkt på henne.
Hon kunde inte tänka klart, hon brydde inte sig hur mycket hon hade skrämt Melissa nere i köket.
Hon var tom. De fanns ingen lyckligt slut för henne, de visste hon. Allt i hennes liv hade gått fel och hon är vilse i sin egen livs labyrint. Hon tänkte att den här gången finns det ingen vid hennes sida och hjälper henne på rätt spår, hon är frusen och ensam. Värmen försvann, dagen Justin kränkte henne i städskrubben.
Hon ville bara ställa allt till rätt, men allt gick bara fel. Justin hade inte hört av sig till henne sen dem kom hem. Han låg i sin säng samma som Sasha och bara kollade upp på taket, tom på tankar.
Ena mobilen i sin hand och visste inte om de skulle hjälpa om han ringde Sasha. Skulle hon svara? tänkte han varje gång han kollade ner på mobilen där Sashas nummer var inslagen.
Ryan satt också där på snurr stolen i Justins rum och höll han sällskap, inte för att det var så trevligt.
Inget ord delades ut i detta rum, dem var knäpp tysta och Ryan ville inte få luften att bli mer obehagligare när han visste att Justin ändå inte skulle svara honom.

Melissa satt på soffan, tårarna rinnande ner för hennes kinder, hon var rädd. Aldrig i hela hennes liv hade Sasha skrikit på henne och de gjorde de inte bättre när de handlade om att glömma sin egen mamma.
Varför skulle hon glömma mamma? Hon var så liten och förstod ingenting.
Hon bara grät för att Sasha var så arg på henne. Hon höll sin ena nalle i handen och snyftade sig fram till telefonen. Hon lyfte upp den och tryckte på 3 och sedan ringde det.

"Hallå?" svarade han oroligt
"Ryan" Snyftade Melissa.
"Melissa? Vad har hänt?" han satte sig rakt upp i stolen.
"Sa-sasha ä-r arg po mej" grät hon, när hon äntligen fick fram orden som hon hade stramat fram.
"Varför är hon arg på dig?" Justin som hade hört Melissas namn blev nu nyfiken och satte sig upp och granskade Ryans oroliga ansiktsuttryck.
"Jag vet inte, Ho-hon börja skrika på mig att glömma Ma-aama" Melissa grät och Ryan reste sig snabbt upp.
"Jag kommer hem!"

"Vad har hänt?" frågade Justin direkt. Ryan drog sin hand genom håret och mötte Justins oroliga blick.
"Jag vet inte, någonting har hänt med Sasha?"
"Vadå har hänt?!" skrek han nästan.
"Lugn, ingenting sånt, men hon började skrika på Melissa om sin mamma, jag vet inte" sa Ryan lugnt.
"Ring Brad!" sa Justin och tog på sig sina skor.

"Ryaan!" ropade Melissa och sprang in till hans famn, han kramade om henne och hon snyftade mot hans axel. Min blick gled förbi dem och jag joggade upp för trappa och sedan in till hennes rum.
Jag knackade sakta på dörren, ville inte skapa en stor scen genom att springa in. Sekunder gick och ingenting hände, de var knäpptyst. Jag öppnade sakta dörren och klev in i rummet.

"Sasha?" sa jag med en låg röst. Hon satt på sin säng, helt stelt satt hon och kollade in i väggen.
"Sasha?" upprepade jag och ställde mig framför henne.
Hennes ansikte var blekt som att hon hade sett ett spöke. Hon bröt blicken från väggen som jag ställde mig framför och kollade upp mot mig. Rakt in i mina ögon. Den var mjuk men snabbt ändrades till känslolöst, ilska och massa känslor. Hennes ögon vidgades när hon började sakta komma till verkligheten, och nu var det bara ilska som speglades i hennes ögon. 

"Vad gör du här?" snäste hon. Jag kollade mjukt på henne och hon ställde sig hastigt upp.
"Jag sa vad gör du här?" upprepade hon.
"Ut" skrek hon, och började knuffa mig. Hennes knuff fick mig att backa två steg bakåt.
"Sash-"
"Jag sa ut!" skrek hon och började knuffa mig mot dörren. Jag höll emot och hennes knuffande blev som små slag mot min kropp.
"Ut" hon skrek högre och jag regerade snabbt. Jag tog tag i hennes händer och höll dem skyddande.
"Lugn, Sasha" Tårarna rann ner för hennes kinder. Med en skymt av röda ögon kollade hon upp mot mig, sårat.
"Lugn? vill du att jag ska va lugn?" viskade hon. Hon drog sig bort från mig och gick mot sängen. Jag slappnade av.

Nästa sekund vände hon sig om och en lampa flög mot mitt håll, med min reflex hann jag komma undan lampan som gick sönder i bitar när den träffade väggen och precis när de höga ljudet hade inträffat öppnades dörren och in kom Brad och Ryan. Med uppspärrade ögon. Men hon kollade bara ilsket på mig hon brydde sig inte om något annat, ilskan i hennes kropp hade tagit över jag såg det. Snabb drog Ryan bak mig och Sashas blick förflyttades från Ryan och sedan Brad. Det var som att hon inte ens hade märkt att dem hade kommit in i rummet.

Ingens perspektiv.

Sasha försökte ta kontroll över sina andetag, få henne lugn.
Hon hade lärt sig genom alla svek hur hon ska lugna ner sig. Men de här var för mycket för henne.
När hon såg Justin framför sina ögon smällde det för henne. Hon var inte sig själv längre. Ilskan hade tagit över.

"Du ljög för mig?" hon pekade på Brad, hon var så förvirrad. Hon visste inte vem han var. Brad förstod direkt vad hon menade, de var dags att tala sanningen.

"Jag ljög aldrig för dig" sa han lugnt. Hon skakade på huvudet.

"Du känner min mamma!" skrek hon. Brad suckade och gick sakta ett steg mot Sasha.
Hon tog fram sin hand som ett stop och bakade bak ett steg.

"Vem är du?" frågade hon med skakig röst.

"Din morbror" sa han med stolthet och höll kvar ögon kontakten. Brad var ingen som skämdes över sin handling. Han var ingen som stirrade ner på marken när han var rädd. Han möte problemet och bröt aldrig kontakten.

Sashas mun föll öppen när hon fick höra orden lämna hans mun. Morbror? tänkte hon förvirrat.
Nej nej han ljuger övertalade hon sig själv i sina tankar.

"Du ljuger, sluta ljug för mig!" skrek hon allt hon kunde och knep ihop sina ögon. försökte inbilla sig att hon var långt från alla dessa problem.

Jag kunde känna hur mina händer skakade okontrollerat. Ilskan i mig ville inte försvinna även fast jag försökte lugna ner mig med mina djupa andetag. Jag kunde känna i luften att Brad försökte ta försiktiga steg framåt och de gjorde mig bara mer rasande.
"Kom inte nära mig" snäste jag och kollade hatande på han.
"Jag vet att allt det här kom så plötsligt, jag förstår dig"

"Du förstår ingenting!" fnös jag.
"Sasha, jag och din mamma gjorde de här för dig och Melissa"

"Hon är inte min mamma" orden flög snabbt och osäkert ut från mina läppar.
Brad gav inte ifrån sig någon stor reaktion, han visste att jag bara var arg.

"Jag hatar henne!" mina ögon börjades fylla med tårar igen.
"Säg inte så, hon är din mamma, hon vill bara ditt bästa!" han försökte övertyga mig, han försökte manipulera min hjärna.

"Håll käften!" skrek jag, frustrerat drog jag lite lätt i mitt hår.

"Ni förstörde vårat liv" muttrade jag och gick fram och tillbaks i rummet. Brad skrattade humorlöst och skakade på huvudet.

"Förstörde? Vi rädda era liv, Du vet själv att du inte mådde bra i Kalifornien. Ni hade det ett helvete där borta. Hur kan du klaga nu när du har en ny familj som bryr sig om dig. Du borde vara tacksam av de livet ger dig, Kalifornia är borta nu!" han skrek ut det sista, och jag hoppade till av hans höjning på rösten.
Men jag kunde inte ta in hans ord på ett bra sätt, monstret som försökte ta över min kropp skrek att han snackar skit. Den skrek att jag skulle ut härifrån och inte lyssna på dem. Men jag stod kvar på samma plats och bara lyssnade.
Min blick fastande på alla föremål som fanns på hyllor, byrån.
"Sasha stäng inte in dig" mumlade Brad och stod nu tätt intill mig. Jag ryckte till av hans röst och backade bakåt och vidare till byrån.
Mina händer slog till allt som låg där och sakerna ramlade ner på golvet, saker som var gjorde av glass gick sönder av min kraft. Men jag ville ha allt sönder.

"Jag vill inte bo här, jag frågade inte efter något av det här!" jag gick vidare till nästa kastade ner klockan och böcker på golvet allt jag visste som inte ens tillhörde mig utan var köpt av Julia.

De var samma bild som jag hade hittat sönderdelat hemma hos mamma.
För varje andetag jag tog blev det svårare,
"Jag hatar dig!" skrek jag mot bilden, som att hon kunde höra mig.

"Jag hatar dig!" upprepade jag mig och slängde in rammen i väggen.
Mina ben föll ner på knä, krävande på luft, allt jag såg just nu snurrade runt, Tårarna rann ner från min kind.
Mina kropp blev omfamnade, och jag kunde svagt höra igenom mina snyftningar att nån hyschade mig lågt vid örat och vaggade mig fram o tillbaka. Min stela kropp föll ner i personens famn och jag grät hysteriskt.
"Förlåt mamma" viskade jag och såg suddigt mot de hållet jag hade slängt rammen.

 Kapitlet skulle komma redan igår men jag hann tyvärr inte skriva klart den! :)
Vad tror ni händer mellan Sasha och Justin? och vad tycker ni om Sashas utbrott?

Fråga - Hur hittade ni våran blogg? kul att veta.