PREVIOUSLY ON SACRIFICE FOR LOVE.
Senaste gången vi hörde av Justin och Sasha hade de slutat ohyggligt mellan dem två. 
De kärleksfulla blickarna och tilliten lämnades kvar i Kalifornia och åkte iväg med ett krossat hjärta och en förtvivlad Justin. En resa full med hopp och glädje, ingen tanke att de speciella paret skulle sluta så hur ska jag säga det på ett fint sätt? enskilt. 
Men nu måste vi ju erkänna att Justin är lite sexig när han är avundsjuk, eller vad tycker ni? men inte visste vi att de skulle sluta såhär. Duma Justin ellerhur? 
Kommer ni ihåg? Attacken mot Sasha, hur kunde han göra så mot lilla oskyldiga Sasha. 
Men inte blev det bättre för Sasha när hon sprang iväg från sina problem för att möta sin underbara mamma. Underbara? Trodde vi ja. Vilken mamma skickar iväg sina döttrar till en mystisk stad flera mil tussen från sitt egen storstad, bara för att få ihop det med sin älskade man. Sashas pappa. Varje person i Sashas liv bara spelar med henne i varje hörn. De är en mirakel att hon har överlevt all smärta. Mer lögner fyller in i hennes liv, Brad som inte alls är lika oskyldig längre, vem är han? De måse ju finnas någon slags annleding varför han lurades runt och hade ögona öppna för lilla Sasha. Att åka tilbaks till stratford  kommer inte lätta sashas hjärta alls. 
Hon behöver sin hjälte, du vet som i alla prinsses sagor, en ond häxa försöker förgöra prinssesan och Prinsens räddar henne, bara nu är sagan lite annorlunda..  livet är en häxan utan sin hjälte. 

Kommer Sasha hitta tillbaks sin kärlek med Justin? 

Sashas perspektiv.

klockan var jag vet inte vad, och om jag hade ork att kolla? Knappast.
Jag och Ryan satt i en taxi på väg hem, himlen var mörkt, en vinter morgon. Jag var trött, hela min kropp var slut. De kändes som att jag skulle falla ihop snart. Men mina ögon, mina tankar ville inte villa för stunden. Jessica hade erbjudit mig en axel att somna mot men jag kunde inte få ett ända blund.
Mina muskler var de ändå som inte kämpade emot.
Mina finger topp snuddade mot den kalla fönstret, jag försökte snudda regn dropparna som åkte ner som ett race, fast än jag visste att det var omöjligt.
Justin hade försökt prata med mig, men jag hade bara vinkat bort honom,gett honom några tomma blickar.
De såg ut som att han ångrade allt han hade ställt till med.
Taxin svängde in till den bekanta området och kort efter var bilen parkerad framför huset.
Jag vill vara glad att jag är tillbaks igen men varför känns de fortfarande tomt. Jag klev ut från bilen och väntade tyst bredvid Ryan när han betalade resan. Han harklade sig när han var klar och jag kollade upp och såg att han kollade på mig. Taxin hade redan kört iväg. Han log mot mig och la sin arm över min axel och började gå mot dörren.
"Skönt att vara hemma?" jag svalde hårt och försökte tänka klart, var det skönt att vara tillbaka?
"Jag vet inte" svarade jag osäkert med en svag röst. Han gav mig ett halvt leende och kollade förvirrat mot mig.
"Förlåt, ja- jag menar det känns bra eller jag vet inte" brast jag ut helt förvirrad av min mening.
Jag la frustrerat händerna framför ansiktet och suckade. Vad gör jag?
"Hey,hey de är okej, jag förstår du saknar Kalifornia" sa Ryan och kramade om mig. Jag stod helt stilla och han kramade tightare om mig. Jag slöt min ögon och la armarna om hans kropp. Han förstod ingenting, han visste ingenting. Kalifornia är min nya mardröm, eller ännu värre om jag en dag vaknar upp i den staden skulle jag var död och hamnat i helvetet. Men ett leende kröp sig sakta upp på min bleka ansikte. Bara ett litet.
Han brydde sig och jag skulle inte fråga efter någonting bättre.
"Är du hungrig?" jag skakade på huvudet och kollade upp mot han.
"Synd för du ska göra mig sällskap" han tog min hand och drog in min till köket. Jag skrattade lågt och följde hans spår.
"Okej vad ska vi äta?" Sa han till sig själv och kollade bekymrad i skafferiet.
"Tacos" sa han glatt och såg jätte glad ut. Jag skrattade och skakade på huvudet.
"Ryan klockan är 5 på morgon" sa jag och kollade på klockan.
"Jaja" han kastade tillbaks tortilla brödet och började gräva sig efter något annat.
Jag satte mig på en bar stol och kollade tomt mot väggen.
"Nudlar" sa Ryan och stod framför mig.
"Jag är inte hungrig" han fnös och satte på kokande vatten utan att besvara min fråga.
"Varför är du så snäll mot mig?" brast jag ut. Han kollade förvånat på mig med munnen lite öppen.
Han la ner nudlarna på köksön och gick runt till mig.
"Jag vet att jag inte har varit så jätte.. du vet" han försökte få fram ordet som han fastnade på.
"Trevlig, vänlig, mindre dryg?" jag gav honom fler alternativ och han himlade lätt med ögonen.
"Men du är okej!" var allt han sa, ryckte på axlarna.
"Du ser hemsk ut" jag spärrade upp ögonen och täckte ansikte med mina händer. Han skrattade lätt.
"Gå och lägg dig du behöver din beauty sleep eller vad ni tjejer brukar kalla det!" jag himlade med ögonen, sa ett snabbt godnatt till Ryan och rusade upp till rummet tacksam över att jag kunde få komma bort från världen ett tag.

"Sasha, Sasha" jag vaknade av en bekant, irriterande,pipig röst som tillhörde den väl kända Melissa. Jag vände mig om och såg hennes söta ansikte som log stort mot mig. Jag log och kramade henne.
"Jag har saknat dig så mycket" sa hon i mitt öra.
"Jag har saknat dig mer min lilla prinsessa" sa jag och smekte hennes hår.
Hon drog bort sig från min långvariga kram och kollade på mig.
"Hur är det i skolan? Har Sandra hjälpt dig bra med läxorna?" frågade jag.
"Dummer, det är jag som borde ställa alla frågor!" tjöt hon och skrattade.
Mitt hjärta stannade till lite där, jag hade inte tänk så mycket om Melissa. Vad jag skulle säga till henne, jag brukade alltid öva när jag skulle berätta något som var svårt att ta in. Speciellt för Melissa, hon som sagt är för smart för att vara bara 8 år.
Hon skulle fråga så många frågor, och jag skulle inte klara av att svara dem, hur skulle jag svara?
Ehm, ja vår så underbara mamma fejkade att vara sjuk, du vet som du gör när du inte vill gå till skolan. Och hon skickade iväg oss hela vägen hit till Canada för att leva lyckligt med vår snobbiga idiotiska pappa. Men tänk inte på det du, ha så kul här. Låtsas som om dina 8 år i Kalifornia aldrig funnits.
Aldrig att jag skulle berätta ett ord om det, men jag skulle inte ljuga heller.
Ser ni? En återvändsgränd, jag är körd.

"Kom du nyss från skolan?" frågade jag lite nervöst.
"Jag hann bara kasta av mig skorna innan jag sprang hit till dig" sa hon söt.
"Aaw, då måste du vara hungrig?" frågade jag och började peta på hennes mage, hon kastade sig på sängen och skrattade.
"Kom så fixar vi något att käka" sa jag och drog på mig tjocktröja och ett par långa strumpor, Kanadas hemska kyla var på väg, hur skulle jag överleva? Jag är van vid Kaliforniens värme, snö och kyla är inte min grej.

Jag gick in till Melissa rum för att få henne ombytt, vi letade igenom hennes garderob och kom ut med en Hello Kitty tjocktröja och ett par rosa mjukisar. Hon sprang ner för trapporna före än mig ner till köket, jag skrattade lite och skakade på huvud och följde med henne ner.
"Vad vill du ha?" frågade jag och gick igenom kylskåpet.
"Pannkakor" sa hon och satte sig på de höga stolarna.
Jag kollade äggen, check.
Jag letade efter mjölet, översta skåpen, de under och resten.
"Sandra!" ropade jag, senaste gången jag såg henne städade hon Ryans rum... Stackare.
Ibland tycker jag synd om henne. Huset är väldigt stor och Sandra är bara en liten söt kvinna. Men hon tjänar mer än vad andra städerskor, hon har tur som hamnat här hos Familjen Butler.
"Ja" sa hon och kom in.
"Var finns mjölet?" frågade jag.
"bakom dig" jag kollade bak och öppnade närmaste skåpet, generat drog jag fram mjölpaketet och började fixa pannkakorna.


Jag serverade Melissas tallrik, och jag satte mig framför henne, hon tog en tugga och log stort mot mig.
"Jätte gott, som vanligt" sa hon.
Jag log och tog en tugga av pannkakan.
"Vad gjorde ni i skolan idag?"
"Hur mår Mamma?" frågade hon exakt samtidigt som jag, jag kollade tyst ner mot min mat. Fan, fan fan.
"Har du fått läxor?" frågade jag.
"Har hon blivit bättre?" frågade hon precis efter mig.
"Vad hette din jobbiga mattelärare?"
"Har hon fixat tapeterna i vårt rum?"
"Mel-"
När ska vi flytta tillbaka hem?"
"Melissa-"
"Har hon börjat ta på sig de söta klänningarna?"
"VI HAR INGEN MAMMA LÄNGRE, HON SVEK OSS, HON VILL INTE HA DIG, HON VILL INTE HA MIG. GLÖM DET NU, GLÖM HENNE, GLÖM VÅRT RUMMET, GLÖM MAMMA, GLÖM KALIFORNIA" tjöt jag och flög av min stol, jag orkade inte mer, verkligen.